Att designa för kris

Emil Björklund

Människor i kris är en särskild målgrupp. När saker och ting går åt skogen på riktigt ger chocken oss alla kognitiva nedsättningar. Triviala uppgifter kan bli oöverstigliga berg. En välvillig ”smart” funktion kan förvandlas till något som orsakar sorg.

Design kan ge oss välbehag – den lilla animationen som får oss att dra på mungiporna, den smarta funktionen som ”automagiskt” löser problemet. Jag tror att många designer är glada att jobba i den änden av skalan – där vi hittar ”delighters” och kluriga algoritmer som vet vad vi vill göra innan vi själva vet. I en helt annan del av skalan har vi andra behov, och andra känslolägen.

Eric Meyer är webbdesigner, författare och utvecklare, och en av världens främsta experter på CSS. Han är också en av de drivande krafterna bakom konferenserna An Event Apart, och en av programledarna för The Web Behind-avsnitten på podcasten The Web Ahead, där han behandlat webbens historia.

I juni 2014 avled hans dotter Rebecca, på sin 6-årsdag, efter att ha drabbats av en aggresiv hjärntumör ett knappt år tidigare. Eric var en av de tidigaste bloggarna, och har också skrivit öppenhjärtigt under sin dotters sjukdom och efter hennes bortgång. Det är fruktansvärt tung läsning. Han har också samlat på sig erfarenheter kring att interagera med diverse digitala system i ett tillstånd av chock, sorg och utmattning. Detta mynnade ut i en professionell comeback i höstas, då han på An Event Apart talade på ämnet Designing for Crisis.

Kärnan i att designa för kris handlar enligt Eric Meyer om att ta med andra persona i sin design-process än de gängse vanliga – inte bara unga, gamla, kvinnor, män, ”den nyfikna” och ”den informationssökande”, utan också den chockade, den förbannade, den nyligen dumpade. Givetvis anpassat efter den produkt man designar. Det handlar helt enkelt om empati och att se till att de viktigaste funktionerna för den med behov av mest stöd finns representerade – nära besläktat med annat tänk om tillgänglighet och inkluderande design. Du kan höra honom redogöra för sina tankar, och den fruktansvärt tunga upplevelse som ledde honom dit, i en två timmar lång intervju på The Web Ahead.

För att parafrasera fritt från intervjun:

”Info om var man betalar för parkering på sjukhusområdet kanske kan verka lågprioriterad, men för den med ett svårt sjukt barn kan lättheten att hitta den vara skillnaden mellan en under omständigheterna OK dag och ett liv som rasar.”

Om du känner igen Erics historia är det kanske för att han över en natt blev känd över hela världen i julas. Anledningen var att han skrev ett blogginlägg om Facebooks Year in Review-funktion. Kort sammanfattat, Facebook visade automatiskt det mest populära fotot från din tidslinje inför nyår, och frågade om du ville publicera en automatisk sammanfattning av ditt år. Bilden var av Rebecca, inramad av partyhattar och raketer. Nu var det inget som någon annan såg, eftersom Eric inte ville publicera. Men Facebook påminde om sin smarta feature om och om igen, med samma bild. Titeln på inlägget blev Inadvertent algorithmic cruelty, och spreds över hela världen. Facebook kontaktade Eric med en ursäkt och lovade bättring, Internet rasade kring teknikens kyla. Eric själv fortsatte skriva ödmjukt om det egentliga problemet – det är helt enkelt väldigt svårt att fokusera på andra saker än de utkomster och nyttoområden som vi helst vill ha, helst vill se. 

Flera andra har delat erfarenheter kring samma tema sedan dess. Sara Wachter-Boettcher, innehållsstrateg, delade med sig av sin historia i inlägget Personal histories. Det centreras kring ett enkelt formulär med frågan ”Vilka är dina syskon?”. För den med ett avlidet syskon är frågan inte lika enkel att svara på, och rör upp känslor. Med vilken lättsamhet frågar vi om ras, kön, familjehistoria?

Det är lätt att bli deprimerad kring förmågan att avhumanisera med teknik och obetänksam design. Så fångar jag ett screenshot i Twitter-flödet, från appen Timehop som vill visa bilder från tidigare ”Alla hjärtans dag”:

 

Well played, Timehop. Well played pic.twitter.com/LbOCvc5ukH

— Stuart Heritage (@stuheritage) February 14, 2015

Det känns som att någon har lyssnat på Eric Meyer, eller bara tänkt till. Det kan vi alla göra, till nytta för våra användare, kunder, medmänniskor.

Lämna en kommentar