Blått plåster

Ett blått plåster

Nils-Erik Gustafsson

Var använder man med fördel blå plåster?

Plåster är av tradition hudfärgade i betydelsen beige, och fortfarande är det omöjligt att hitta plåster i andra hudfärger på svenska apotek. Det var ändå så tidigt som 1920 som Earle Dickson på Johnson & Johnson uppfann plåstret, ”the Band-Aid”. 1951 kom Johnson & Johnsons plastplåster och 1957 den genomskinliga varianten. 1998 uppfann Michael Panayiotis i New York ”Ebon-Aid” – plåster i färgerna svart lakrits, kaffebrun, kanel och honungsbeige – men av en miljon förpackningar lyckades han bara sälja 20 000 och hans företag gick i konkurs 2002. 2014 startade företaget Tru-Colour Bandages i USA, men marknadsandelen är sannolikt fortfarande försvinnande liten.

Svenska apotek har förutom beige plåster mönstrade barnplåster i sortimentet, men även plåster som är blå! Vem använder blå plåster? Fundera en stund innan du bläddrar ned till en förklaring längre ned på sidan!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har en gång på en restaurang i Norge varit med om att en kollega fått ett plåster i sin sallad, och den upplevelsen fick hela sällskapet att tappa aptiten. Plåstret var hudfärgat och syntes inte så tydligt i den gröna salladen. Ett blått plåster hade sannolikt upptäckts av kökspersonalen i tid. Väldigt få livsmedel är blå – inte ens blåbär och plommon har en riktigt blå nyans – och ett klarblått plåster är därför väldigt synligt i matsammanhang.

Vad har då detta att göra med användbarhet och UX? Ja, den som hittar ett plåster i maten har garanterat en usel användarupplevelse! Dessutom visar den här historien på hur viktig användningssituationen är när man utvecklar produkter. Och den säger också något om vikten av god kontrast om man ska upptäcka något snabbt – innan någon har hunnit servera en oförglömlig måltid...

Lämna en kommentar