Lycklig av pekskärm?

Jonas Söderström

Här är något jag funderat på:  Varför känns det - spontant och instinktivt - så mycket mer tillfredsställande att hantera min pekskärms-manick än min alldeles nya, värsting-men-traditionella-knapp-mobiltelefon?

Det har ingenting med nyttan att göra. Mobilen är väldigt nyttig. Men när jag får dra, snurra, plocka, knipa och svepa med fingrarna känner jag mig mer nöjd, än när jag bara tryckt på knappar. Jag är - subtilt men påtagligt - smått lycklig.

Phonefingers

Beror det på betingning av den där äpplesymbolen? Jag tror inte det. Kanske kan det finnas en alldeles rationell och biologisk förklaring.

* * *

Det finns en rad direkta förbindelser i hjärnan mellan de motoriska centra och de delar som har med känslor att göra - inte minst känslor av välbefinnande.

Och mycket stora delar av våra motoriska centra är ägnade åt just våra händer. Att röra händerna aktiverar faktiskt en större del av hjärnan än att röra mycket större muskelgrupper, som benen.

Det finns förmodligen goda evolutionära skäl till denna direktlina till belöningssystemet. Våra förfäder behövde använda sina finmotoriska precisionmuskler i händer och fingrar för många livsnödvändiga uppgifter: plocka bär, fånga fiskar, skala frukter, avlägsna smuts, plocka parasiter, tillverka redskap, och så vidare. Att hjärnans belöningssystem kickar igång när vi jobbar med händerna är överlevnadssmart.

Det här har faktiskt fått hjärnforskaren och experimentella psykologen Kelly Lambert att lansera en ny teori om varför allt fler i dag drabbas av depression: i knapptryckarsamhället använder vi händerna för lite.

Dagens unga löper mer än tio gånger större risk att drabbas av depression än sina far- och morföräldrar. Här är ett par stycken från Lamberts artikel Depressingly Easy i Scientific American Mind (nr 8/2008 - betalning krävs).

"Movement — and especially hand movements that lead to desired outcomes — plays a key role in both preventing the onset of and building resilience against depression and other emotional disorders. (...)

Is it okay that we have systematically removed physical effort — and all the complexity of movement and thought processes that it implies — from effort-driven rewards? Is contemporary society actually robbing us of certain forms of pleasure so fundamental to our mental health?"


Kelly använder exempel som skillnaden mellan att värma frysta bullar i mikron med en knapptryckning, jämfört med att knåda degen och själv rulla bullarna. Eller att starta diskmaskinen eller faktiskt diska själv.

* * *

Skillnaden mellan att trycka på statiska knappar, och att spela med fingrarna över en hel yta - som i mitt fall - är förstås inte stor, vad gäller fysisk ansträngning.

Men den lilla skillnaden, den något högre graden av rörlighet i fingrarna, är kanske ändå precis tillräcklig för att generera ett litet, svagt surrande i min hjärnas nöjescentra ...

Mer att läsa finns i Kelly Lamberts bok Lifting Depression.

Mer om förbindelserna mellan motorik och känslor (ur ett annat perspektiv) finns också i Daniel Levitins This Is Your Brain on Music.

Lämna en kommentar

3 kommentarer

  • Isa Hardemo

    Jag tror också att delar av "lyckan" en pekskärm ger, kommer av att man tillåts fokusera på det som för stunden är viktigt. Det blir mer taktilt än en knappsats, där man tvingas skifta fokus. Kolla gårdagens Hjärnstorm på SVT play där man experimenterar med människors uppmärksamhet på detaljer vs helhet: "Vi matas hela tiden med fler intryck än vi kan hantera medvetet och därför måste vi välja vad vi ska fokusera på. Det gör att vi blir ouppmärksamma på sådant som vi inte tror är viktigt för oss för stunden."

  • kalle

    Jag finner mig själv pillandes på min ipod touch även om jag inte ens tänker spela på musik eller har något egentligt behov av att använda en viss applifikation. Starta skärmen o dra fram o tillbaka o bara kolla på mina applifikationer är exempel på en konstig vana. Eller att sitta o spela risk på ipod trots att jag sitter precis vid datorn som tveklöst är mycket bättre för uppgiften. Jag tror mycket handlar om att få användaren att känna sig som en del av mjukvaran, av någon anledning känns min mobiltelefon inte alls lika sympatisk som min ipod. Man dyker in i mjukvaran på ett helt annat sätt.

  • Fler tycker det är skönt att peka « inUseful

    [...] skrev jag om den vaga men påtagliga känsla av tillfredsställelse ett touch-gränssnitt gav (Lycklig av pekskärm?, januari 2009). Nu har Åsa Beckman upplevt samma [...]