Skissernas Museum

Sofia Dahlgren

Skissernas för 10 år sen Denna grådisiga januarimorgon när jag kör en helt annan väg till jobbet kastas jag tillbaka 10 år i tiden. Då hade jag ett uppdrag som scenograf på en samlingsutställning på Lunds Konsthall där bland annat Skissernas museum deltog. Den gången var jag på Skissernas museum för att övertyga den dåvarande chefen om att använda digitala medier i utställningen. Han var ytterst kritisk, men på intet sätt ensam om det synsättet.

Den digitaliserade upplevelsebaserade utställningen Diskursen präglades av rädslor kring att museiobjekten skulle få en underordnad plats. De digitala upplevelsebaserade utställningarna kritiserades för att vara alltför lika i sitt uttryck, med följd att alla museer slutligen blir konforma. De betraktades som ett steg mot ett förytligande på bekostnad av att besökare lär sig mindre. Det fanns en rädsla för att digitala medier innebar en risk för fiktionalisering av utställningar där de objektiva fakta som objektet i sig representerar frångicks.

Flera forskningsstudier senare och med facit i hand kan vi konstatera att digitala medier har en rättmätig plats på museerna i det att de uppmuntrar och inspirerar besökare till att lära sig på ett lekfullt sätt och att den inre motivationen är den bästa drivkraften för lärande.

Besökaren i fokus Denna dag har jag alltså bjudits in på nytt för att diskutera samma ämne, men utifrån helt andra förutsättningar. Tillsammans med 15 andra deltagare ska jag delta i en workshop som handlar om hur Skissernas Museum skulle kunna använda sig av digitala medier i sin utställningsverksamhet.

Efter en introduktion till museets verksamhet som hålls av museichefen Patrick Amsellem så drar workshopen igång. Alla är taggade och energinivån hög.

Vi delas in i 4 grupper. Varje deltagare får i uppgift att lista 3 idéer som sedan skickas vidare till personer i de andra grupperna för att de i sin tur ska vidareutveckla eller komplettera idén med nya idéer. Roterandet av idéer skapar ett generöst öppet klimat. Det råder ingen tävlingsanda mellan grupperna. Å andra sidan är det kanske inte förvånande att vi under gruppredovisningen i slutet på dagen upptäcker att koncepten är slående lika och aningen slätstrukna. Samtliga koncept bygger på rätt traditionella mobila lösningar. Vad hände med de galna, roliga idéer som kom upp under processen?

2014-01-14 16.10.12

 

Ett centralt tema som dök upp på flera håll och i olika former, som det verkar finnas betydligt större acceptans för idag jämfört med för 10 år sen handlade om att göra besökaren till huvudperson. Till exempel att fota sig själv i en fotoautomat med något av verken som bakgrund, göra egna verk som skulle kunna ställas ut, att mötas av skärmar som visar vilka av ens vänner som varit där tidigare. Ett sant barn av vår tid i narcicismens tidevarv.

Och sen då? Jag lämnar Lund med ett sug efter mer. Det är ju nu man vill sätta igång, snarare än att lämna. Frågorna surrar vidare. Hur ser målgrupperna ut och vilka effekter vill Skissernas museum uppnå? Vilka digitala verktyg kan vi använda för att skapa nyfikenhet och intresse för samlingen och skissen som process? Och hur kan vi förstärka upplevelsen av det fysiska rummet med digitala medier? Men framför allt - nu när Skissernas museum och jag äntligen står på samma sida – när börjar vi bygga?

Lämna en kommentar