Vägmärken — en historia om typsnittskrig, starka egon och galna användningstester

Johan Kuno

En designlösning ska vara självklar och inte vara i vägen. Dålig design i komplexa situationer kan vara direkt livsfarlig. Det är påfallande tydligt på våra vägar. Läs historien om hur vårt moderna vägnät fick sina vägmärken: en rafflande historia om typsnittskrig, egon och galna användningstester.

Personerna bakom skyltarna

Storbritannien, 1958: Det står klart att med den kraftigt ökande bilismen måste något göras åt de föråldrade vägmärkena. De är en svårläst sörja av färg, form och typografi, ursprungligen framtagna för att läsas från hästryggen. Designmagasinet Typographica publicerar flera artiklar som fördömer skyltarna. De som nu får uppgiften att ta fram och implementera ett nytt system med typsnitt, färger, former och piktogram för motorvägsnätet är Jock Kinneir och Margaret Calvert. De har tidigare tillsammans skapat ett väl mottaget skyltsystem för nybyggda flygplatsen Gatwick. Deras preliminära arbete sätts upp på en vägetapp för test och utvärdering — och tas mycket väl emot av de flesta. Men inte av designern David Kindersley. Han hatar typsnittet i de nya skyltarna passionerat. I insändare till The Times uttrycker han sin avsky för ”skyltarna stora som hus”. Kindersley påbörjar arbetet med att ta fram en egen lösning med ett hemsnickrat typsnitt baserat på versaler.

 

Oxfordshire, 1959: På flygplatsen Benton har allvarliga män i kostym samlats. Nu ska det avgöras vilken designlösning som är bäst. Uppradade på ett podium sitter en grupp piloter, under premissen att dessa är duktiga på att se och lägga märke till saker. Längre ned på startbanan rivstartar en pytteliten brittisk bil. Ett smått absurt användningstest är igång. På den pyttelilla bilens tak sitter en gigantisk tavla där ett vägmärke fästs. I hög hastighet susar den märkliga skapelsen förbi piloterna, och på någon sekund är testets första del avslutad. Scenen upprepas ytterligare två gånger med alternativa vägmärken. Resultatet av användningstestet är matematiskt och vetenskapligt, men uttrycks bäst av en av piloterna: ”Kindersleys bokstäver var skitfula!”. Kinneir och Calvert kan nu ostört jobba vidare med sin vision.

London, 1963: En statlig rapport publiceras med rekommendationen att utöver motorvägarna även radikalt förändra och modernisera vägmärkena på landets samtliga vägar. Detta ska också, enligt rapporten, ske genom en harmonisering med vägmärkena i övriga Europa. Kinneir och Calvert får fortsatt förtroende och jobbar vidare med att expandera designsystemet till hela vägnätet. Över ett halvt sekel senare lever teamets monumentala designarbete kvar och har varit vägledande för liknande arbeten i många andra länder, inklusive Sverige. Systemet är expanderat och kompletterat men designprinciperna är än idag oförändrade.

Älgstöld & vinterspecial i Sverige

Vägmärkena i Sverige liknar dem i övriga Europa. Det är ingen slump. FN reglerar detta via en konvention för att underlätta trafik över landsgränserna. Vi har emellertid några undantag som står ut. Till exempel används gult som bakgrundsfärg på förbuds- och varningsmärken eftersom färgen syns bättre under vintern. Men i stort linjerar vi med resten av Europa.

 

Kåge Gustafson är den tecknare som förmodligen fått sina verk stulna flest gånger. Det är nämligen han som ligger bakom den, av tyskarna älskade, ”Varning för älg”-skylten som skruvats ned och stulits över hela landet. ”Herr Gårman” och en lång rad andra vägmärken är också signerade Gustafson. Under sina många år på Vägverket och Trafiksäkerhetsverket tecknades inte bara bilder, utan även det typsnitt som fortfarande används på våra svenska vägmärken: Tratex. Bokstäverna är speciellt utformade för optimerad läsbarhet ute på vägarna.

På 1970-talet infördes reflekterande skyltar i Sverige. I mörkret syntes de ljusare blå skyltarna mycket bättre. Men reflektionerna skapade en ljusgloria som gjorde texten svårare att läsa. Ingenjören Chester Bernsten tog tag i problemet. Utanför Borlänge utfördes tester som gav insikter om förbättringar. Arbetet utmynnade i korrigeringar av typsnittet Tratex, nya riktlinjer för hur skyltar ska se ut under olika förhållanden, när versaler ska, och inte ska, användas. Tratex är numera dessutom uppdaterat för att även innehålla samiska tecken.

Skyltarna framför personerna

 

Men hur gick det till mer konkret i Storbritannien då? Man kan förenklat dela in Kinneirs och Calverts arbete med vägmärkena i fyra olika delar: färg, form, typografi och piktogram. Att resultatet skulle harmonisera med vägnätet i övriga Europa var viktigt redan från start och satte därmed upp vissa ramar. De grundläggande formerna med triangel och cirkel för kategorier som varning, förbud, påbud med flera var klara. Även vissa riktlinjer för färg fanns redan. Detta hindrade inte teamet från att bland annat spika upp skyltar i Hyde Park för att göra observationer av olika färg- och storlekskombinationer ”ute i naturen”. De mest intressanta delarna kom dock att handla om typografi och bilder.

Arbetet handlade inte om att ersätta de föråldrade och svårlästa skyltarna med befintliga typsnitt utan att istället radikalt tänka om. Att det skulle vara tydligt och lättläst var självklart, men för att komma dit krävdes mycket forskning, tester och revisioner. Röster hade tidigare höjts om att ta in ett strikt tyskt typsnitt— ritad av ingenjörer, inte grafiska formgivare! — men det förslaget hade skjutits ned. En tysk invasion i det engelska landskapet? Aldrig! Inspirerade av typsnitt som Akzidenz Grotesk (Helveticas farfar) ritade Kinneir och Calvert upp ett helt nytt typsnitt, speciellt optimerat för moderna vägmärken. För att få en inhemsk touch på det hela lånades detaljer från det mega-engelska tunnelbanetypsnittet Johnston. Flera försök och versioner krävdes för att få tecknen precis rätt. Namnet på det nya typsnittet blev till slut Transport.

 

Det som kännetecknar Transport är dess förmåga att skapa tydliga ordbilder även när de enskilda tecknen sitter långt ifrån varandra. Texten måste gå att läsa dels på långa avstånd, men också vid blänk och reflektioner från strålkastare i mörkret. Riktlinjer togs fram för hur texten tydligast skulle sättas på skyltarna. Typsnittet har en värme och personlighet som skapas genom den runda formen och hur tecknen är utformade. Det blev så framgångsrikt att Transport används än idag och det har dessutom hittat ut till vägmärkena i ett flertal andra länder, bland andra Danmark.

Trots arbetet med Transport var det viktigt för både Kinneir och Calvert att få fram ett system som så långt det var möjligt förmedlade information visuellt genom tydliga och representativa symboler, så kallade piktogram. En bild säger mer än tusen ord, men bara om den är tydlig och självklar. Margaret Calvert, som är upphovsperson till många av de nya symbolerna, har berättat om sitt missnöje med gamla tiders skyltar. Den gamla varningsskylten för skola visade en Enid Blyton-liknande pojke i förgrunden som kändes väldigt passé. De nya skyltarna skulle vara modernare, mänskligare och tydligare. Motivet byttes mot en modern kavat flicka som håller sin yngre bror i handen, vilket är baserat på ett verkligt foto av Calvert som liten flicka.

Margaret Calvert.

Många av skyltarna har blivit klassiker i Storbritannien och fått egna smeknamn. Över 80-åriga Calvert grämer sig än idag över att varningsskylten för vägarbete kallas ”Man som öppnar sitt paraply”, eftersom detta är bilden man inte kan få ur huvudet när man väl sett den första gången. En annan klassiker är skylten för ojämn väg som visar två runda och yppiga… kullar. Överlag har Calvert dock lyckats väldigt väl med att skapa piktogram som är tydliga men ändå har en mänsklig värme. Linjer och rundningar är även gjorda för att visuellt passa ihop med skyltarnas text. Det finns en personlighet och känsla för rörelse och proportioner som saknas i många andra länders tämligen yxiga vägmärkesbilder.

Samma tänk finns i Kåge Gustafsons svenska skyltar. 1955 skapade han sitt första vägmärke ”Herr Gårman”. Därefter blev det fler än 200, och han fortsatte rita även som pensionär. Riktlinjerna var att alla piktogram skulle vara enkla, självförklarande, lätta att uppfatta och förstå. Strax efter pensionen 1979 ritade Gustafson en alternativ skylt för övergångsställe med en kvinna, eftersom han ansåg att för många skyltar visade enbart män. Detta föll inte i god jord, och än idag har vi i stort sett inga vägmärken som visar en kvinna som inte antingen tar hand om ett barn eller är ett barn själv. Något att tänka på, vilket Gustafson alltså gjorde redan för 40 år sedan.

Designhjältar i det tysta

Jock Kinneir och Margaret Calvert är designhjältar i det tysta. De tog sig an uppdraget ur ett strikt användarperspektiv. Endast två kriterier sattes upp: vilken information behöver jag få när jag kör 100 kilometer i timmen, och när behöver jag få den? Allt annat var underordnat detta och form skulle alltid stödja funktion. Även Kåge Gustafson och Chester Bernsten här i Sverige är värda uppmärksamhet. Tillsammans visar de att bra design kanske inte alltid märks men ändå kan rädda liv och kraftigt förenkla vår vardag. Ägna dem en tanke nästa gång du ser ett vägmärke och fundera på det gedigna arbete som ligger bakom den till synes så självklara skapelsen där ute i vägkanten.

Boka en inspirationsföreläsning från inUse!

Lämna en kommentar

1 kommentar

  • Arne

    Fru Gårman är väl ändå ganska vanlig. Åtminstone i Eskilstuna